Med darrande ben

Muskelförtviningen efter de senaste dagarnas sjukdom är nog ganska minimal men jag känner mig som en astronaut som spenderat en livstid i viktlöshet, benen darrar och hjärtat pumpar på som en vettskrämd kaninunge för att förse kroppens alla extremiteter med syrerikt blod.
Sakta börjar jag iaf återanpassa mig till de friska människornas vardag och vem vet, i morgon kanske jag kan klassa mig som halvfrisk igen.
Jag skulle behöva några vänliga ord… Måste få tag på Fröken C. Hon brukar alltid ha några på lager.