Den gångna dagen

Vill innan jag börjar varna läsare som inte tycker om gnäll och självömkan att sluta läsa omgående. Jag klargjorde redan i nättras att jag skulle hata denna dagen och den har inte gjort mig besviken på den fronten (kanske för att jag vaknade med den inställningen men ändå).

Vaknade 06 efter de 3 timmarna sömn och hatade världen så där lagom mycket som man bara kan göra när man verkligen, verkligen inte vill gå upp. Lyckas iaf ta mig ner till stationen och ombord på tåget. Somnar såklart omgående. I Lund kommer det ombord en herre som vill sitta vid vårat bord, enda problemet var att han tyckte jag sträckte ut benen lite för mycket. Vad gör han då? Väcker han mig och ber mig dra in benen? Neeeej, han trampar på mitt smalben. När jag vaknar med ett Ajvafanstyrdumed? så blir han jättearg och börjar gorma om att man inte kan ta hur mycket plats som helst på kollektivtrafiken. Jag ber då såklart om ursäkt för att jag inte har full kroppskontroll medans jag sover och önskar honom en glad Alla Hjärtans Dag och somnar om, denna gång med benen hopvikta under stolen.
Vaknade iaf upp i Höör av att jag fick simultankramp i båda benen som tydligen blivit helt utan blod under mina akrobatiska sovövningar. Gubbaset bara kollade på mig och garvade för sig själv. Med en sådan start på dagen kan det ju inte gå fel.
Kom iväg från skolan relativt tidigt och har försökt att hålla mig undangömd från omvärlden under eftermiddagen/kvällen i den nedsläckta lägenheten med en gitarr som enda sällskap. Jag är övertygad om att det var den lösningen som räddade livhanken på mig.