När tiden stannar

För varje gång klockan vid sängen tickar en sekund framåt går tiden långsammare och långsammare tills den tillslut står helt stilla. Världen runtomkring upphör att existera och jag sitter ensam kvar med en monotomt malande gitarr, min form av personlig psykolog.
Under de ögonblicken hinner tankarna snurra runt en ofantlig massa gånger.

Detta inlägg får absolut inte tolkas som någonting negativt mot någon i min omgivning, men för varje gång som jag öppnar upp mig bara för att få känslorna och hjärtat stampade på med grusiga vinterkängor så minskar mitt redan obefintliga självförtroende.
Det är inte så att mitt låga självförtroende begränsar mig när jag är ute och jobbar som sjukvårdare eller på annat sätt behöver skapa nya sociala kontakter utan med på ett känslomässigt plan.
För varje gång jag får veta att jag är världens i särklass snällaste kille men att hon* hellre har mig som en långvarig vän än som ett förhållande som skulle krascha så tappar jag lite lust att överhuvudtaget engagera mig.
För varje gång minskar viljan att på nytt kunna bli sårad.

Det kanske klassas som fegt av någon (eller kanske av alla till och med) men man kan spara hjärtat från mycket lidande om man ger upp och skiter i allting.
Man kan ju se det på följande sett, jag har hittills inte gjorde så mycket vettigt med mitt liv (jag har gjort många fantastiska saker men inte så många som är nyttiga för samhället eller mig som person), jag har totalt sumpat min ekonomi och jag har successivt fått hjälp med att bryta ner mitt hjärta till stoft så vad kan jag göra nu?

Som jag ser det kan jag lika gärna använda det som är kvar av livsgnistan till att hjälpa andra människor. På så sätt hoppas jag iaf att när jag någon gång i framtiden tittar tillbaka på mitt liv kan jag säga att jag gjorde någonting rätt.
Känslan av att hjälpa en person som har en svår skada eller att lyckas lugna ner andningen på en rädd ungdom som upplever sitt första stora astmaanfall är helt obeskrivbar.
Det är just de sakerna som gör att jag håller huvudet ovanför ytan.

Men ibland så är allt det så fjärran och just kvällar som denna när man på nytt väcks av grannes glada älskog så slår ensamheten och pengastrulet hårdast. Visst, pengar är inte allt men att kunna handla mat (och köpa tågkort för att ta sig till skolan) är en rätt grundläggande grej och det känns jobbigt att känna att man bara sjunker djupare och djupare ner i skuldträsket.

Ja, jag vet. Självklart finns det de som har det värre. Man har ju hört om folk som spelat bort hus, bilar, familj m.m. och klart att de har det värre men bara för att en kille i Lomma har kapat armen i en bandsåg så betyder det inte att det gör mindre ont när jag kör av mig tummen med tigersågen.


* Sätt in valfritt namn