Vardagslyx

Jag var och klippte mig idag för första gången på alldeles för länge (blunda (eller föresten, vänta tills du läst klart meningen) och föreställ dig en hippiefrilla ala Woodstock (nu tar jag då ifrån tårna men det var lite långt för att vara mitt hår iaf) svajandes uppe på skalpen).
Sagt och gjort, off to Tony we go…
Jag är medveten om at 300 spänn för en klippning inte är den billigaste man kan få i Malmö men va fan, Tony är Tony och ska man ha bra skit (bra skit = ett positivt omdöme som min mor kan inte acceptera just för att skit inte kan vara positivt i hennes värld men det kan det i min) får man pynta därefter.
Min mor har varit frisör under hela min uppväxt och jag har alltid fått agera ”försökskanin” åt hennes praktikanter, ett farligt jobb som medförde vissa risker. Jag är t.ex. stolt nordisk innehavare av rekordet ”flest klippning i höger örsnibb”, något som mer än en gång har belönats med en liten påse godis från Vindruvans kiosk som låg vägg i vägg med mammas salong. När en överstimulerad nervös praktikant gjort ytterligare ett jack i snibben var det nämligen praksis att ge ungen en godsak eftersom han trots rinnande blod längs halsen satt still och väntade på att pinan skulle ta slut och han begåvats med det senaste modet från någon av Norrköpings gymnasieskolor. Som den stabila unge jag trots allt var så har örat läkt ihop och idag syns inga spår efter min vilda barndom.
Åter till min poäng (det finns faktiskt en även om jag svamlat ut långt ifrån ämnet nu), det är iaf först på senare år som jag börjat uppskatta att få ta ett ordentligt bräck ifrån livet och bara sitta stilla under den tiden som klippningen tar och bli ompysslad. De 300 kr som debiteras mitt konto efteråt svider inte det minsta, det är värt vartenda öre.

Tony for president