En tärd kropps rehabilitering till ett normalt liv

Nu har jag kommit hem från årets kämpigaste uppdrag, varenda muskel i kroppen skriker i förtvivlan efter att ha fått några timmars vila i bilen. Så länge man har hållt igång har musklerna bara lungt och stilla accepterat att det promt skall gå, dras och kånkas på allehanda tunga och otympliga saker och personer.
Fötterna är ju en historia för sig, om jag inte hade tagit den där turen ner till festivalområdet i mina vanliga skor utan hållt mig till kängorna hade nog de kvadratdecimeter-stora skavsåren på fötternas ovansida kunnats undvikas men så smart var ju inte undertecknad.
Har under årets festival hunnit med flera hundra omhändertaganden av varierande allvarlighet, allt från att tvätta en hel drös med fötter och förse desamma med skavsårsplåster till att verka stödjande och lugnande åt en kille som halkat på en liten bergsbit och slagit i ryggen så oturligt att han förlorat rörelse och känselfömågan i halva kroppen (kan som en lugnande kommerntar säga att efter försiktig transport med ambulans till sjukhus och lite vila så kom han tillbaks till festivalen med full rörlighet och ett underbart hummör).
Men vad är det då som gör att man trots verkande ben och fötter utan att ens tveka en nanosekund skulle gå in på rummet och kasta ner ett gäng rena kläder i väskan och ge sig iväg på ytterligare en veckas spring (det blir en hel del som sjukvårdare på en festival, säkert ett par mil om dagen) om någon bara hade lust att fråga?
Man minns inte alla personer man pratar med men det finns alltid några som biter sig fast i minnet, på årets tioitopp-lista hittar vi minnen som leendet när 10 stycken RödaKorsare kommer och sjunger “ja må hon leva” och bjuder på blåbärspaj till en tjej som spendarat halva sin 19:e födelsedag med att ligga med solsting och kräkas i vårat tält, eller när man inser att man själv får ut mer av ett samtal med den person man sitter och pratar med för att försöka dämpa en panikångest-attack. Att se en person under de förutsättningarna kunna vara så spontan, rolig och intressant är någonting som för mig är helt omöjligt att förstå. Det sista minnet som jag tänker dela med mig av nu blir nog när jag på min 21:a timma i tjänst i morse runt klockan 8 får besök av en tjej som jag tidigare tagit hand om för vätskebrist kommer in och vill ha sina fötter ompysslade inför hemresan och under behandlingen säger att alla tycker att vi är så snälla och att många tar bort sina plåster eller ber att få de omlagda på nytt bara för att få prata lite med oss. Då känns det som om man gör någon nytta.
En annan av festivalens magnetiska dragningskrafter kommer från känslan när man står bredvid scenen under en spelning och väntar på folk som svimmar och man ordagrant känner marken gunga på grund av att det på andra sidan ett staket står 20.000 personer och hoppar i takt. Det är helt sanslöst häftigt.
Nu är det dags att gå och sova, i morgon börjar på allvar planeringen inför malmöfestivalen.
Konan