Den andra knivstöten, den som känns allra bäst just när mjälten spricker

Att mitt självförtroende håller samma kvallite som nötköttet i ett snabbköp i Murmansk råder inget tvivel, och jag tror att det var det som gjorde mest ont. Det har kommit till lite nya smaskiga karameller i den här historien under dagen. Låt mig förtälja...
Sedan flera år har jag kompenserat mitt kassa självförtroende och brist på mänsklig kontakt och närhet med frivillagarbete, att hjälpa människor är en start drog, folk blir tacksamma, du får hudkontakt, och även om det inte är mycket så förstå att för en person som lider av skin-starwation så är det fullt tillräckligt.
Men hon, X, fick mig att känna mig älskad, att vara behövd, att kunna göra någon glad, att någon faktiskt ville veta hur jag hade haft det.
Så skönt att bara slippa artighetsfraser, skönt att bara kunna säga precis vad man tyckte, hade man haft en jobbig dag fick man en försående kommentar, hade man haft en bra dag fick man ett uppmuntrande skratt, på samma sätt var det givetvis tvärt om, jag ville värkligen veta hur hennes dag varit, vad hon ätit till frukost och om hon gjort något kul, spännande eller intressant.
Sedan sket det sig bigtime, hon träffade en annan (på typ en helg) som visade sig passa henne mycket bättre, och visst, de bor i samma land, de jobbar inom samma område. Sagt och gjort, jag accepterade läget, vi har fortfarande pratat till och från och jag försöker förstå vad som hönde, vad jag gjorde för fel osv.
Vi hade ett underbart samtal igår och för första gången på riktigt länge så gick jag o la mig och kände mig bra till mods.
I morse vaknade jag och började så sakta försöka styra upp mitt andraliv till ett utan henne, sortera bort kort (inte kasta men sortera undan) som jag visste skulle påminna mig, sortera upp saker vi gjort och saker som jag tänkte att hon skulle få innan jag planerade att ta steget iväg från henne en stund, för att låta henne andas och för att försöka att inte tänka på henne varje minut, hur sjukt det än låter var jag glad för hennes skull, även om jag är fruktansvärt ledsen för att hon väljer en annan framför mig.
Sedan idag så är hon stressad till jobbet men ber mig on tillåtelse för att ringa upp mig, förklarar tydligt sedan att alltihop är mitt fel, inte att hon hittade en annan men för att jag är ledsen och för att hon är ledsen, att jag inte gick vidare. det hela utlöstes av att jag hittade en bild av oss två och var dum nog att råka nämna det för henne, och det var helt utan medvetenhet, jag satt som sagt och sorterade upp saker när den ploppade upp. Hon förklarade att det inte var kärlek jag kände utan en besatthet, vilket jag nu i efterhand faktiskt förnekar, jag hade ju redan acceterat att hon träffat en annan och med ett barns dumhet förlåtit att hon var otrogen (eller vad man kallar det om det än så länge bara var känslor via telefonen).
Frågan är om det kanske som käns värst just nu, att hon faktiskt kryper ner mig till en skalbagges storlek och sedan trampar på mig, påminner mig om att jag är svag som behöver henne, att det är mitt fel att hon är ledsen.
/Konan