Med blodsmak i munnen, farlig hög hjärtfrekväns och svetten prolande efter ryggraden inser jag att det är hög tid att göra något

Godmorgon godvänner!
Tänkte i går kväll att jag skulle ta o testa min kondis. Det är så att strax utanför den nya lägenheten ligger en park. Jag tog fram mitt google earth och mätte upp löprundan till totalt 2.5 km. En liten nätt sträcka om man springer dit, två varv och sen hem igen.
Idag vaknade jag glatt upp till väckarklockan runt 07:00 och hoppar upp ur sängen, drar på mig träningskläderna och ger mig glatt ovetandes om vad som väntar mig ut.
Den första missen. Det var snö ute. Det är tametusan aldrig snö i malmö, men idag var det det (ser kostigt ut emd två det i rad men jag anser att det torde vara korrekt användning av det svenska språket och fortsätter). Det är heller aldrig minusgrader i malmö, men idag, jepp.
Tur var att jag hade min fluffiga tröja och min sköna mössa på mig tänkte jag och stoppades inte av natures alla ovanliga tecken till varning på att det jag gör är fel.
Ut till slingan, shit vad nära det var, tänkte Konan glatt, shit jag är ju supertränad om jag springer HELA den långa biten utan att fatta det ens.
Ett var in på banan inser jag att jag inte alls är så supertränad. Andningen börjar bli tyngre och sjukligt nog får jag blodsmak i munnen. detta efter ynka 1.25 km.
Jag ger mig fan på att iaf springa hela sträckan (ja menar, vafan, jag minns tider när man iaf sprang över milen utan att bli såhär trött).
Släpar mig runt ett varv till men det går fan bara på ren vilja den sista halvan.
Sen har det äntlgien blivit dags att bege sig hemmåt. Med utmattade steg återvänder jag ut på vägen, de människor som sett mig måste trott att jag
A. Var väldigt otränad
B. Precis sprungit 2 st helmaror
C. Nyligen genomgått en lungtransplantation och att min kropp just nu arbetade för att stöta bort de främmande organan
Hur som så nådde jag till sist fram till huset och ser på håll en av mina grannar, shitalltså. Jag biter ihop, struntar i kroppens tecken på total syrebrist och joggar lätt förbihonom medans jag hälsar med ett glatt hej och ett leende på läpparna. Väl inne i trappen, just utam synhåll för honom kan jag återigen ge vika för kroppens skrik om nåd. Jag stannar upp och om det inte vore för mitt starka behov av att borsta tänderna/dricka vatten hade jag aldrig pallat trappasen.
Chipp o hoj på er