Avbockning...

Tentaångest - check
Lägenheten oframkommlig - check
Köket oanvändbart - check
Huvuddatorn förstörd och massor av data förlorat - check
Maximal tidsbrist - check
en liten tomte som försöker hamra sig ut ut mitt huvud - check

Vad an detta? Tentaångesten tror jag inte att jag behöver förklara mer utan bara sammanfatta till att det är ynka 6 dagar kvar varav jag kommer att vara upptagen 2, plus att jag inte skall plugga sista kvällen vilket ger tre pluggdagar kvar.
Som en bonus så började min dator att krångla något fruktansvärt och jag var tvungen att göra en ominstallation, precis när ominstallationen var klart klargjorde datorn för mig att han gärna ville "kika lite" på en av diskarna sen började han för allt han var värd att (ursäktra uttrycket) fucka upp den helt. Blev av med ca 500 foton, en hel massa musik och nästan alla av mina låtar som jag håller på med i datorn.... Jäklar vad förbannad jag blir på mig själv att jag inte är bättre på att ta backup.... Lyckades efter ett par timmars slit att fixa fram mina föreläsningsanteckningar iaf...
Sen skall vårat lilla kollektiv utvidgas från 2 till tre personer igen. Det är B som är tillbaka från Liberia och gärna vill ha sitt rum tillbaka och det tyckte vi var rimligt, lösningen blev att vi får flytta ut två av datorstationerna till köket, Vi har fått ut datorerna till köket och börjat att styra upp övrig möblering, situation: hela lägenheten är oframkommlig, det står möbler och kartonger precis över allt. Enda vettiga platsen är köket så det är där jag spenderar mitt liv idag.
Nu är det dags att försöka hugga tag i matspjälkningssytemet i ett sista desperat försök att få in någonting i den här trånga skallen.
En positiv grej som är värd att nämnas är att buskarna nu här nere i malmö ör gröna och fina och vaktmästarna har börjat klippa gräsmattorna. Hej hopp.

Den gråa vintern lider mot sitt slut

Malmö byter färg. Gräsmattorna börjar få den där trevliga nyansen av grönt istället för den gråbruna, fåglar börjar sjunga i träden och man ser människor i mera avslöjande kläder. Ett säkert vårtecken om något. Igår såg jag den första tappade glassen och då vet man alldeles säkert att vintern är slut. Men trots dessa påtryckningar från moder jord har jag beslutat att inte lägga ner min gråa vinter. Det finns fortfarande ett par stackare som tröskar sig genom dessa sidor fast det var länge sen det stod någonting som skulle kunna klassas som det minsta roligt eller intressant. *Vinkar glatt till er*
Kom ihåg att bara för att solen skiner och vädret är skönt betyder det inte att det inte kommer att börja regna och blåsa igen.

Gulligt

Fick världens gulligaste SMS från S förut, sånt värmer även en underbar vårdag. Det finns föresten en resa ner till Turkiet inplanerad nu i sommar med avsikt att hälsa på henne lite. Ska bli såååå kul.

Påsk

Glad påsk på er alle sammans. En annan är ju uppe lite skapligt idag för att sätta sig på tåget och hedra mor och far med ett besök.
PÅ tal om det, lite skapligt... Det är ett uttryck som de vuxna använde sig av när man var liten och skule gå upp okristligt tidig. Ett exempel:
När jag var liten skulle vi åka på semester till Gotland och pappa häver då ur sig:
Vi kanske skulle försöka komma iväg lite skapligt i morgon.
Tolkning på detta, nu ska vi gå upp fruktansvärt tidigt så att alla i bilen är tjuriga och gnälliga att vi får den perdekta kick-off´en på semestern..
Nej, nu måste jag rusa för att inte missa tåget.
Puss o kram på er...

Sökes: förmåga att vrida tillbaka tiden

Om jag hade kraften att vrida tillbaka och stanna tiden i ett valfritt ögonblick så skulle det just nu bli 05:58 i morse. Detta råkar (nästan som av en slump, men bara nästan) var tidpunkten för den där sista långa hej-då kramen från S. Den som är så lång att den aldrig tycks ta slut (långt över gränsen för när det bör klassas som fånigt) men samtidigt är över fortare än en tusendels sekund. Tomheten och kylan som direkt så burdust och obarmhärtigt slår emot den tomma famnen där hon nyss fanns och den underbara doften av just hennes hår som en liten, liten stund försöker bita sig kvar. När bildörren slår igen och vi onödigt fort lämnar platsen där hon vänder oss ryggen och går in i en sliten trappuppgång inser jag hur ont det gör att veta att jag inte kommer se henne på 8 månader. Det har inte ens gått en halvtimma och jag saknar henne redan.