Någon har kläckt en idé, en dålig sådan

Såg en grej som fick fart på de små grå igår. Det var på ett café i Kristianstad som personalen suttit och funderat på vad som skulle kunna öka klirret i kassan. Jag föreställer mig att tankegångarna vandrat i ungefär de här banorna:
Anställd 1 - Vi skulle kunna behöva lite flera kunder.
Anställd 2 - Jo, men hur ska det gå till.
Anställd 1 – Vad sägs om buffé?
Anställd 2 – Men, vi säljer ju bara fika här.
Anställd 1 – hmmmm
*tystnad*
Anställd 1 – Men vi skulle kunna ha en kakbuffé kanske….
Anställd 2 - *tveksam* jaha, nja tror du det?
Anställd 1 – Eller *entusiastisk* ännu bättre, vi ska ha tårtbuffé!
Anställd 2 - *frågande* tårtbuffé?
Anställd 1 – Ja, tårtbuffé
Anställd 2 – Tårtbuffé alltså…
Anställd 1 – Ät så mycket tårta du vill för 45 kronor, måste ju bli en hit alltså.

Kan det verkligen finnas någon som frivilligt betalar 45 kr för att få äta så mycket tårta man vill?
Så mycket tårta man vill brukar ju bli ungefär 1,5 bitar, sen står man där med sötslisket i halsen och en högst påtaglig vilja att vomera.

Avstånd

Pratade med S förut idag och hörde att hon fått det nya jobbet som hon sökte. Det var ju jättekul, enda nackdelen är att det ligger i Turkiet. Jag som klagade över att Fröken C var bosatt uppe i norr får nu en vän bosatt nere i söder med.
Samtidigt som jag faktiskt blir glad för hennes skull så kan jag inte låta bli att tycka att det är lite trist..

Musikanalys

Öppna itunes eller liknande program. Gå till låtbiblioteket och svara, hur pinsamt det än må vara.
Rippad rakt av från Mitt liv och jag

Hur många låtar?: 964 (omorganisation pågår, därav bristfälligt arkiv)

Sortera låt efter titel:
Första låten: 1000 miles stare – Caesars Palace
Sista låten: Över gränsen – Lars Winnerbäck

Sortera efter tid:
Kortaste låt: No one is watching – Devotchka 0:25
Längsta låten: The End (Live) – The Doors 17:46

Sortera efter album:
Första album: …och mina damer och herrar – Lars Winnerbäck
Sista album: When I said I wanted to be your dog – Jens Lekman

Sortera efter artist:
Första låten: Dreams – 2 Brothers on the 4th floor *detta är lite pinsamt*
Sista låten: La Fiesta - XPY

De fem mest spelade låtarna:
No sleep – Cardigans
R.A.F Heroes of the sky – Andreas Waldetoft
Valentine – Bad Cash Quartet
One – Johnny Cash
Whiskey Lullaby – Brad Paisley

Första låten som kommer upp på Shuffle:
I´ll follow you tonight – Anna Ternheim

Sök ...
"sex": hur många låtar kom upp? 3
"love": hur många låtar kom upp? 48
"death": hur många låtar kom upp? 1
"you": hur många låtar kom upp? 78
"chewbacca": hur många låtar kom upp? 0

ZzZzZz

Nu har jag äntligen börjat med studierna och det känns väldigt skönt. Jag är dessutom vääääldigt trött hela tiden, kroppen har inte riktigt vant sig vid att stiga up runt sex och sätta igång med ett par timmars pendlande på morgonen. Men det börjar lösa sig så sakta, vem vet, nästa vecka går det kanske utan allt för mycket lidande.

Lördagsaktivitet

Så, lördagskväll igen.. Hjärnan gick på högvarv, what to do, what to do.
Jo, jag o S hade lite löst diskuterat att kanske se en film, nu blev det inte så riktigt.
En polare som var på väg ner till Liberia för att fullgöra sin FN-tjänst erbjöd mig att låna hans iBook under tiden, enda kruxet var att jag var tvungen att time:a in hans tågbyte på centralstationen.
Tåget skulle ankomma vid 6 tiden, givetvis så blev tåget försenat p.g.a "snöstormen" (ordet snöstormen läses med smått ironiskt tonfall) en 25 minuter.

Sen 25 minuter till, och 25 till tills kl var 21:02 och tåget anlände.
Bara det att då hade ju alla polare redan aktiverat sig och jag har spenderat kvällen/natten med att försöka reda ut hur man navigerar det här åbäket till operativsystem.

Jaja, slutet gott, allting gott. Detta inlägg är helt och hållet skapat med min nya bästa vän, eller något i den stilen.

Utvärdering

Nu har det gått ett par dagar sen jag beslutade mig för att skita i allting och bara ta det som det kommer. Lite hakuna matata. Jag kan säga att det fungerar bra. Över förväntan faktiskt.
Jag har accepterat att jag kommer att förbli singel och gör det bästa av situationen medans jag väntar på att jag ska acklimatisera mig till det gråa livet.
Livet knallar på, högskolestudierna skall dra igång på måndag och jag känner att det inte gör mig någonting att jag tvingas dra solo genom jämmerdalen.
En vacker dag är det min tur, lika bra att inte oroa sig i onödan, jag betvivlar inte att det kommer gå åt helvete, jag bara skiter i det =)

Klockan tickar

Det är torsdag om 7 minuter

Små fjärilar

Nu börjar de komma. Sakta men säkert tar de plats i magtrakten. Trodde allvarligt inte att de skulle komma bara för att det är dags att börja på högskolan, det är ju inte en så märkvärdig grej…

Bara en öl

Hur många kvällar som börjar med uttrycket ”jag ska bara ta en öl” har inte slutat i total katastrof genom historien?
Den här kvällen slutade inte direkt i katastrof men jag har insett flera viktiga saker om mig själv. Det har på det hela varit en bra dag och jag kanske ska ta allting från början.

Klockan ringde vid halv tio idag på förmiddagen och det var dags för hockey, då hade jag redan gått upp ur sängen tre gånger för att jag inte kunnat sova utan bara legat och funderat.
Idag har S haft födelsedag och även om vi för mycket länge sedan (iaf nästan ett halvår (tänker ärligt och inser att det kanske är 3 månader)) hon sa att hon absolut inte ville ha en pojkvän just nu men att om hon ville det så ligger jag överst på listan. Självklart blev jag ledsen (se tidigare inlägg om att öppna upp sig och så) men vi har fortsatt att vara vänner. Det går kanske sådär. Jag har svårt att vara en god vän. Jag är nog egentligen inte svartsjuk av mig men när det gäller S har jag blivit väldigt överbeskyddande (lite som en storebror).
Detta retar mig något fruktansvärt, visst att jag utan minsta skröppler kan ställa upp på att ”leka” hennes pojkvän för att få någon fjunig ungtupp att inse att det inte är någon större vits att ragga i de vattnen men jag vill inte bli något maniskt överbeskyddande freak

Idag fyllde hon som sagt år och vi var ute och festade ett gäng och med där var även hennes storebror (en verkligen hel schyst kille) med respektive. Grejen var att när S vid flertal tillfällen stod och pratade med (jag tänkte skriva människor men jag inser skitsnacket i det och ska skriva som det är) killar som jag aldrig träffat så var det som om hon läste mina tankar och på teckenspråk (som vi båda tecknar halvbra (eller halvdålig beroende på hur man ser det)) så förklarade hon att detta är en vän, han gör si eller så, han är reko och säger bu eller bä.

Det som irriterar mig är att jag vill inte att hon ska behöva förklara sånt för mig. Jag vill inte hiva iväg sådana ögonkast. Inser att om någon var svinig mot henne skulle jag inte tveka en enda sekund innan jag skulle gripa in med handgemäng för att försvara henne. Det är också ett av tecknen på att jag verkligen tycker om en person (läs älska eller vara väldigt god vän med, det kvittar, samma sak gäller för båda) är att jag ställer upp på gränsen till det larviga med att skjutsa till höger eller vänster eller vad det nu kan vara som kan hjälpas till med.
Om någon av mina vänner frågade min om jag inte kunde ta och gå 10 mil för att det skulle hjälpa han eller henne på något sätt så skulle jag ögonblickligen gå och packa vandrarväskan.
Detta faktum har i vissa fall blivigt tydligt och utnyttjats av människor som sedan lämpligt försvunnit ut ur mitt liv på schysst eller svinigt sett.

För att så här summera slutet på kvällen kan jag säga att jag har haft jättetrevligt (träffade en kille med så fuckedup kvinnosyn att jag vill slå in pannbenet på honom men han lyckas knappas sänka kvällen som helhet).
Tanken var ju att jag efter en hel dags sjukvårdande på hockeymatcher skulle hänga med S ut och fira födelsedagen med en öl. En öl är en illusion.
När jag så här i efterhand försöker rekonstruera vart det var som kvällen gick åt pipan så måste det nog bli när den ondskefulla bartendern tycker att jag visst ska ha det manligare av ölglasen.
En råhäftig sejdel med så tjockt gods att man skulle kunna ta det massiva handtaget och ramma in sejdeln i valfritt objekt inne på puben utan att en skråma skylle synas på dryckeskärlet. När man på sådär lagom manligt sätt sugit i sig det översta skummet och den gyllenbruna vätan så gick det naturligtvis att drämma tidigare nämnda bägare i bordet så att skum och mjöd manligt skvätte över hela bordet (någonting jag verkligen ville men aldrig vågade prova, kanske är jag inte viking ända ut i fingerspetsarna trots allt). Efter det var det ju omöjligt att säga nej till en öl till.

När ölen inmundigats och klockan skred framåt så tittade S på mig med sina stora vackra ögon och föreslog att vi skulle röra oss vidare och vem är jag att säga emot den blicken (det är få saker som jag skulle neka den blicken). När inträdet och garderoben var betalat så insåg jag att det var ytterligare en av de 4 hundralappar jag hade kvar innan utgången att leva av fram tills på torsdag då jag på något magiskt sätt måste fixa pengar till ett tågkort. Hur som så kom vi upp till baren och vad gör konan?
Är Konan en vis man och beställer in en isvatten? Nej, troligtvis inte.
Konan säger klart och tydligt (och lägg märke till att manligheten nu är helt borta vid denna beställning):
Öhhhh… Få se… Jag tar två cider tack.
Sen går han nöjd med att ha köpt alkohol för sina sista matpengar bort och ger den ena till S. Hon var ju törstig…

Nu sitter jag här, klockan är en bit över 6 på morgonen och det är inte allt för fjärran in i framtiden tills det är dags att vakna (nykter och utvilad) för att bege sig mot rosengård där morgondagens hockeymatch äger rum och inser hur otroligt smart det hade varit att köra på min, jag skiter i allt linje. Ingenting har ju ändrats vad det gäller min syn på tvåsamhet. Det är och förblir ett ouppnåeligt studie av mitt liv. Jag gjorde iaf en insats på hockeyn idag när jag lyckades fixa knäet på en spelare som tack vare våran insats kunde spela de två sista perioderna istället för att sitta på bänken.

När tiden stannar

För varje gång klockan vid sängen tickar en sekund framåt går tiden långsammare och långsammare tills den tillslut står helt stilla. Världen runtomkring upphör att existera och jag sitter ensam kvar med en monotomt malande gitarr, min form av personlig psykolog.
Under de ögonblicken hinner tankarna snurra runt en ofantlig massa gånger.

Detta inlägg får absolut inte tolkas som någonting negativt mot någon i min omgivning, men för varje gång som jag öppnar upp mig bara för att få känslorna och hjärtat stampade på med grusiga vinterkängor så minskar mitt redan obefintliga självförtroende.
Det är inte så att mitt låga självförtroende begränsar mig när jag är ute och jobbar som sjukvårdare eller på annat sätt behöver skapa nya sociala kontakter utan med på ett känslomässigt plan.
För varje gång jag får veta att jag är världens i särklass snällaste kille men att hon* hellre har mig som en långvarig vän än som ett förhållande som skulle krascha så tappar jag lite lust att överhuvudtaget engagera mig.
För varje gång minskar viljan att på nytt kunna bli sårad.

Det kanske klassas som fegt av någon (eller kanske av alla till och med) men man kan spara hjärtat från mycket lidande om man ger upp och skiter i allting.
Man kan ju se det på följande sett, jag har hittills inte gjorde så mycket vettigt med mitt liv (jag har gjort många fantastiska saker men inte så många som är nyttiga för samhället eller mig som person), jag har totalt sumpat min ekonomi och jag har successivt fått hjälp med att bryta ner mitt hjärta till stoft så vad kan jag göra nu?

Som jag ser det kan jag lika gärna använda det som är kvar av livsgnistan till att hjälpa andra människor. På så sätt hoppas jag iaf att när jag någon gång i framtiden tittar tillbaka på mitt liv kan jag säga att jag gjorde någonting rätt.
Känslan av att hjälpa en person som har en svår skada eller att lyckas lugna ner andningen på en rädd ungdom som upplever sitt första stora astmaanfall är helt obeskrivbar.
Det är just de sakerna som gör att jag håller huvudet ovanför ytan.

Men ibland så är allt det så fjärran och just kvällar som denna när man på nytt väcks av grannes glada älskog så slår ensamheten och pengastrulet hårdast. Visst, pengar är inte allt men att kunna handla mat (och köpa tågkort för att ta sig till skolan) är en rätt grundläggande grej och det känns jobbigt att känna att man bara sjunker djupare och djupare ner i skuldträsket.

Ja, jag vet. Självklart finns det de som har det värre. Man har ju hört om folk som spelat bort hus, bilar, familj m.m. och klart att de har det värre men bara för att en kille i Lomma har kapat armen i en bandsåg så betyder det inte att det gör mindre ont när jag kör av mig tummen med tigersågen.


* Sätt in valfritt namn

Orka

Kollar snabbt igenom vad jag åstadkommit här på bloggen och inser att till och med jag själv misstänker att Konan på senare år har gått och blivit manodepressiv. Men nu är allt som det ska igen efter den senaste tidens turbulens.
Kvicksilvret ligger stabilt på någon plusgrad, regnet klär staden i sån där mysig dimma och den skånska vintern gör sitt yttersta för att påminna mig om att tvåsamheten är mera fjärran än en 2 miljoners lottovinst (särskilt eftersom jag inte brukar spendera pengar på lotto (finns föresten inga pengar att spendera)).
Har sett till att fylla upp kalendern med frivilligarbete under helgen för att slippa se högen med oöppnade räkningar.
Jag ger mig den på att det inte ens blir några skador utan bara att sitta och frysa röven av sig i kalla ishallar.
Klockan är knappt halv elva en fredagskväll och det mest givande jag kan komma på är att gå och sova och försöka få ordning på dygnsrytmen.

In your face CFSH

Tänkte föresten att jag kunde tala om att det bara var tomma hot från CFSH men det skadar ju inte att ha gjort en koll iaf.

Definitionen av långt

Avståndet mellan mig och Fröken C är definitionen av långt. Om jag istället för norrut åkte söderut skulle jag hamna i södra Europa innan jag var framme. Det är långt.

Det som saknas

De kompisar som känner mig lite bättre och är införstådd i min situation kan häva ur sig saker som, om jag hade varit utan tjej så länge, fy fan vad jag hade längtat efter sex då.
Det är helt fel.
Nu kan ju inte jag sitta och göra uttalanden för alla killar i hela världen utan bara för min egen räkning men jag uppfattar det som rent dravel.
Det är inte alls sexet som lockar. Jag skulle till och med kunna skippa det helt och hållet (fast gör det ju gärna inte).
Det som saknas är någon att säga god natt till, någon att laga frukost till på söndagmornarna, någon att fråga hur dagen har varit och sist men absolut inte minst, någon att få ge en kram.

Trött

Jag är obegripligt trött på att ta svängen genom den tysta lägenheten och stänga av alla lampor, se hur det lyser i husen på andra sidan parkering, se hur människor interagerar med varandra, hur deras liv fortsätter och hur mitt stagnerar.

Reder ut begreppen

Känner att det har blivit dags att reda ut en grej. Jag har flertalet gånger gnällt över att ”hon” har sagt att hon ska ringa och sen bara skiter i det. Det är alltså inte Fröken C som sysslar med såna elakheter.
Det skulle väl i så fall vara S som den irritationen är riktad mot. Hon gjorde om bragden idag igen.
Jag hade några fribiljetter till valfri SF-film som vi hade planerat att vi skulle bränna av idag. Det blev inte riktigt så.
Jag pratade med henne i förmiddags (nja, kanske snarare eftermiddagen men min dygnsrytm är helt skruvad just nu) och precis när vi var på väg in mot samtalsämnet så förvarnade hon mig på att hennes mobil skulle dö. Det hade hon rätt i. Tänkte i min enfald att hon säkert ringer upp senare. Det gjorde hon inte.
Provade efter någon timma eller två att ringa hem till henne men fick då bara motta beskedet att hon inte fanns hemma.
Jag blir så förvirrad av henne. Visst, hon är skitkul att umgås med och jag klassar oss som bra vänner (faktiskt bara vänner) men hon är lite märklig ibland.
Hon kan helt enkelt skita i att höra av sig som planerat eller helt enkelt bara dubbelboka allting.
Självklart blir jag lite deppig över att bli bortrationaliserad vid dubbelbokningar och efter tillräckligt många dumpningar så börjar iaf jag fundera på om det kanske är så att hon inte vill umgås med mig.
Jag tröttnar således på att tjata för det känns rätt jobbigt. Känns som om man stalkar henne.
Grejen är den, att när man slutar bry sig så kan man vara säker på att hon undrar varför man inte hört av sig. Jag säger då givetvis som det är att jag tycker det känns jobbigt att tjata hela tiden, jag vill ju inte att hon ska umgås med mig för att göra mig glad utan för att hon skall få ut någonting av det samtidigt.
Tanken var att det här skulle bli en kortis men så blev tydligen inte fallet. Jaja, man kan ju inte lyckas alla gånger =)

En inbjudan till Danmarks största gayklubb

Sitter här och varvar ner med sången ”Find Me, Ruben Olivares” av Red House Painters och ser tillbaka på den gångna natten.
Natten har spenderats MSN:andes med Fröken C. Det har på det hela varit en mycket trevlig kväll.
Fick förut idag en inbjudan till en inflyttningsfest hos en kompis. Festen skulle börja i hans lägenhet och avslutas på Köpenhamns största gayklubb. 6 barer och 2 dansgolv.
Jag är så långt ifrån homofob man kan komma men ändå är det någonting som får mig att inte direkt hoppa av glädje över möjligheten att få gå dit.
Tycker att det känns lite olustig på något märkligt sätt.

Efter att nämnt festen för Fröken C ville hon att jag skulle gå och avrapportera till henne hur det gick för mig. Jag tyckte inte att det var en lika bra idé som hon och sa att om jag skulle gå dit så skulle hon minsann följa med. Till min stora förvåning sa hon ja, att hon gärna skulle göra det. Hon skulle inte bra gå, utan även hålla min hand genom hela resan.

Datum kollades upp och tyvärr visade det sig att hon var upptagen den helgen. Det skulle ju iof kunna vara så att hon inte alls är upptagen den helgen utan bara inte vill spendera den på en gayklubb i Danmark med mig.

I valet och kvalet

Funderar på att försöka bjuda ner Fröken C på en visit till Malmö någon gång framöver men jag tvekar rätt kraftigt. Jag är rädd för att det är en sån sak som sätter fart på feromonerna ordentligt.
Men ändå. Det skulle ju vara jäkligt trevligt att träffas mer än 2 ggr/år på jobb.

Med darrande ben

Muskelförtviningen efter de senaste dagarnas sjukdom är nog ganska minimal men jag känner mig som en astronaut som spenderat en livstid i viktlöshet, benen darrar och hjärtat pumpar på som en vettskrämd kaninunge för att förse kroppens alla extremiteter med syrerikt blod.
Sakta börjar jag iaf återanpassa mig till de friska människornas vardag och vem vet, i morgon kanske jag kan klassa mig som halvfrisk igen.
Jag skulle behöva några vänliga ord… Måste få tag på Fröken C. Hon brukar alltid ha några på lager.

*snörvel*

Det pågår en kamp hemma hos mig idag. En kamp mellan min kropps oerhörda vilja att spontanvomera och min vilja att inte göra det samma.
Hittills har jag spenderat 10 av dygnets timmar till att studera mitt element i detalj (det är det enda man ser om man tittar in mot väggen från min säng) och resterande tid till att sova.

Två gånger har jag med god förhoppning om framtiden vågat mig ur sängen och börjat med ett blogginlägg, båda gångerna har jag fått ge upp och skall nu återigen återvända till sängversionen av Kattla-grottan där jag likt Orvar spenderar mina dagar i evigt mörker.

Hata

Jag hatar att ha ont i huvudet.

Jag hatar att vakna så pass sent att det håller på att mörkna ute.

Jag hatar att låta som en anka på grund av halsont.

Jag tror att jag hatar lite för mycket idag, men vissa dagar är så. Det kan vara lite skönt att få hata ibland.
Jag är så trött på att bara vara sjuk och ligga i sängen. Ingenting händer.

Instant repeater

Vet inte hur många gånger Cardigans albumet ”long gone Before Daylight” har snurrat i bakgrunden under diskningar och städningar och så idag så, helt plötsligt utan förvarning insåg jag det. Sista låten no sleep är helt underbar. En solklart instant repeater.
Nu ska jag iväg på thaiboxnings träning.

Jag behöver en kram

Det är märkligt att jag blir lika deppig varje gång hon säger att hon ska ringa men skiter i det. Man tycker man borde lära sig.

Things back to normal

Nu är allt som det ska i Skåne igen. Temperaturen ligger runt en tre plus, det regnar och bredbandsuppkopplingen strular. Skönt att veta att man kan lite på vardagen.

En försenad julhälsning från CFSH

Okej, vart ska man börja?
Hittade ett kuvert innanför dörren i fredags som på något märkvärdigt sätt fångade mitt intresse. Adressen var handskriven men vad som inte slog förens senare var att det inte satt något frimärke på och inte heller var poststämplat.
Jag tog upp kuvertet och vikten och formen sa mig att det var ett julkort, allting med den här försändelsen talade om glade lyckönskningar inför vinterns magiska helger, riktigt så blev det inte.
Nyfiken kikar jag in genom öppningen och ser att det inte är ett julkort, det är ett hopvikt A4-papper. Vecklar upp det och tar del av budskapet. Som överskrift står inte grattis, hej Konan eller någonting annat mysigt, det står:
Centrum för sexuell hälsa.
WTF… läser vidare och får efter en stunds tolkning reda på att någon har angett mig som källa för klamydiasmittning. Tycker hela situationen är lite märklig då jag inte haft sex på över två år och trodde det sista jag skulle få var en kallelse om klamydiakontroll.
Eftersom undertecknad är en ordentlig människa så ringer jag naturligtvis direkt till person som står angiven som kontaktperson och förklarar min ställning. Hon håller med om att det var lite märkligt och undrar då om det inte kan ha varit så att jag varit full på någon fest och haft sex ändå.
Ursäkta mig? Om man inte haft sex på över två år (att det dessförinnan har varit så skralt med älskarinnor att de skulle kunna räknas på ena handens fingrar även om jag tog en sväng med handen genom en bandsåg först) så är det nog tusan så att om man för en gång skull skulle få napp så lär man nog komma ihåg det.
Hon håller med om att det endast är i extremfall som man kontaktar personer som befinner sig längre ner än 1 år på listan och att jag troligtvis inte har någon åkomma men att jag ändå måste komma in och lämna ett urinprov.
På kvällen när det blev dags att sova så började jag ju ändå fundera lite. Kan det vara så att jag i över två år har burit på smittan utan att den brutit ut.
Lite skrämmande är det allt ändå. Har ju hört att det kan ge bestående men om man går för länge med smittan, fast det kanske inte gills om man bär den latent.
Men om det är så att jag kan ställa mig till skalan av människor som burit på smittan faller mitt hopp om mänskligheten. Av alla människor som jag känner är jag den som ”knullat runt” minst. Det vore ju fan om jag blir den första att åka på skiten. Får väl se det som att jag har lärt mig en läxa iaf. Lita inte på någon, inte ens din flickvän i ett längre förhållande.