En märklig förändring tar plats

Hmmm, vad har hänt med mig?
Håller jag på att bli gammal, eller iaf kanske vuxen? Håller jag på att transformeras om till en av alla dom man ser på stan, ev av alla dom som hänger på fik eller en av alla dom som glatt sjunger med till boten Anna?
Vad är det då som hänt undrar ni...
Jag har någonting att erkänna.
I går morse tog jag fel tåg när jag skulle till sjukhuset och kom fram till den lilla staden en hel timma för tidigt. Frågan väcktes naturligtvis gesast på en gång, vad gör man en timma här... hmmmm tänkte Konan. Efter en liten stunds funderande kom jag fram till att det var bättre att gå i affärer än att sitta o glo på sjukhuset.
Sagt och gjort så började jag i ena änden av centrum och plöjde raskt av affär efter affär, tills jag av en slump klev in i klädaffärernas motsvarighet till McDonalds, Dressmann. Jepp, jag vet, det är inte bara att de finns precis överallt, deras kläder är också lika hippa som en av donkans standardhamburgare men för en shopingoskuld som jag själv så är det ett stort steg. Jag har (med undantag av några turer till vildmarksaffärer och militaryshop) aldrig i hela mitt liv uppskattat att handla kläder.
Dock så blev det ändring på det nu, mitt mål var att bara gå igenom och kolla, istället så fångade en nätt kreation med en skjorta och en stickad tröja mina ögon, hmmm man kanske skulle passa på, men.... vänta... vad är det där för något, hmmmm inte så tokig. Ca 15 minuter senare var inte mitt problem att jag spontant ville döda närmsta medhandlare eller reklamradiodiscjockey utan att jag inte kunde bestämma mig för vilket jag skulle inhandla av alla de sett jag sett ut. Efter e stund bestämde jag mig för en enkel grå skjorta och en röd tunn tröja.
Det var iaf första gången som jag tyckt att det var givande och roligt att handla.
Bara jag nu inte blir fast i handlingsträsket, det tillåter inte mitt stundentbidrag =(
/Konan

Frånvaro

Nu är klockan 20 över 5, om lite mer än 5 timmar ska jag börja min resa mot sjukhuset där jag praktiserar. Det blir den första av många kvälls-förmiddagds turer och det betyder att jag kommer att sova över där med.
När jag kommer tillbaks på fredag ska jag försöka beskriva mina tankar och funderingar över arbetet på en vårdavdelning med 80+ som snittålder.
Ha det bra allihopa, höres på fredag
/Konan

Första dagen klar, och ingen dog

Hmmm kryptisk titel, kanske.
Jag har precis kommit hem från min första dag som praktikant på sjukhuset jag fått tilldelat. Verkar kunna bli mycket givande två månader jag har framför mig.
Dagen gick galant och ingen patient kom till skada, troligtvis för att vi inte fick vidröra patienterna idag utan enbart hade teoretisk introduktion, på onsdag skall vi däremot få sticka nålar och sätta dropp på varandra som en förträning innan jag gör min första tur på sjukhuset torsdag em och fredag fm, återkommer med resultatet efter det.


Smiley:
Om jag spelar några tidigare spelningar så lovar jag att lämna info om det innan här så att du vet =)

Ett (kanske klokt men) överilat beslut.

Beslutade mig precis för att ta bort X från min MSN-lista och min friend-lista i SL och har gett mig den på att inte prata med henne på ett tag. Sen har jag också beslutat att om det finns en enda grej som jag kan göra för att känna mig lite bättre så ska jag minsann göra det fullt ut, I mitt fall blev domslutet att fortsätta spela livekonserter i SL, varje tisdag natt kl 01 går det att höra min manodeppresiva stämma och kraxiga sång.
Om jag nu bara kunde somna och äta med så är jag ju nästan tillbaks i livet.
/Konan

Avslöjande dubbelavsnitt och en svart återvändsgränd

Klockan är 06:21 och jag har precis blivit väckt av min väckarklocka (huh, ingen direkt överaskning där inte). Jag kröp ner i sänger för cirka en och en halv timma sedan, resterande tid av natten spenderades tillsammans med en annan vän från USA, vi pratade om allt som händ och hon delade med sig av stora delar av sitt eget liv och leverna även denna gång.
Hon lyssnade, analyserade och kom med kontraförklaringar eller höll med. Efter att en stund ha lyssnat mycket nog och berättat om sin uppväxt, hur hon blev våldtagen flera gånger som 10 åring , hennes första flickvän (jepp, hon är som många av mina vänner lesbisk) och hur det tog slut. Tillslut frågar hon mig om jag vet varför hennes första förhållande (efter våldtäckten) tog slut, självklart vet jag inte det, vidare skriver hon bara, det är inte för att jag älskade henne för lite, för liksom du älskade jag helt ärligt av hela mitt hjärta, det var inte för att hon älskade mig för lite, för hon älskade mig... sedan avbröt hon och ställde en till synes enkel fråga, och jag har ingen aning om hur jag ska ställa mig till den. frågan var

Älskar du dig själv?

Hon förklarade att hon inte kunnat älska sig själv och att hon därför levt, andas och totalt absorberat den andra personen, och även om hon hade blivit tryggare tillsammans med henne så blev det allt för krävande för hennes partner att försöka ge och ge kärlek och ändå, även om hon överöstes med kärlek, känna att hon verkligen inte gjorde personen helt lycklig i sig själv. En stor tung klumb bildades i min mage.
Ända sedan jag var liten har jag sett fenomenet "att älska sig själv" som någonting konstigt, i min värld skulle jag aldrig kunna göra det. Älska sig själv gjorde bara andra, mer lyckade personer. Sedan jag var 9 år har jag inte älskat mig själv, och innan jag gör det kommer jag alltså kväva alla förhållande med kärlek, vidare bli sårad när det inte fungerar och få svårare att älska mig själv.
Luften gick ur mig.
Detta skulle mycket väl kunna vara det sista inlägget här, jag hoppas inte det men det skulle, inte för att jag inte vill skriva mer, utan för att det helt enkelt inte finns något mera att säga.
/Konan

Den andra knivstöten, den som känns allra bäst just när mjälten spricker

Att mitt självförtroende håller samma kvallite som nötköttet i ett snabbköp i Murmansk råder inget tvivel, och jag tror att det var det som gjorde mest ont. Det har kommit till lite nya smaskiga karameller i den här historien under dagen. Låt mig förtälja...
Sedan flera år har jag kompenserat mitt kassa självförtroende och brist på mänsklig kontakt och närhet med frivillagarbete, att hjälpa människor är en start drog, folk blir tacksamma, du får hudkontakt, och även om det inte är mycket så förstå att för en person som lider av skin-starwation så är det fullt tillräckligt.
Men hon, X, fick mig att känna mig älskad, att vara behövd, att kunna göra någon glad, att någon faktiskt ville veta hur jag hade haft det.
Så skönt att bara slippa artighetsfraser, skönt att bara kunna säga precis vad man tyckte, hade man haft en jobbig dag fick man en försående kommentar, hade man haft en bra dag fick man ett uppmuntrande skratt, på samma sätt var det givetvis tvärt om, jag ville värkligen veta hur hennes dag varit, vad hon ätit till frukost och om hon gjort något kul, spännande eller intressant.
Sedan sket det sig bigtime, hon träffade en annan (på typ en helg) som visade sig passa henne mycket bättre, och visst, de bor i samma land, de jobbar inom samma område. Sagt och gjort, jag accepterade läget, vi har fortfarande pratat till och från och jag försöker förstå vad som hönde, vad jag gjorde för fel osv.
Vi hade ett underbart samtal igår och för första gången på riktigt länge så gick jag o la mig och kände mig bra till mods.
I morse vaknade jag och började så sakta försöka styra upp mitt andraliv till ett utan henne, sortera bort kort (inte kasta men sortera undan) som jag visste skulle påminna mig, sortera upp saker vi gjort och saker som jag tänkte att hon skulle få innan jag planerade att ta steget iväg från henne en stund, för att låta henne andas och för att försöka att inte tänka på henne varje minut, hur sjukt det än låter var jag glad för hennes skull, även om jag är fruktansvärt ledsen för att hon väljer en annan framför mig.
Sedan idag så är hon stressad till jobbet men ber mig on tillåtelse för att ringa upp mig, förklarar tydligt sedan att alltihop är mitt fel, inte att hon hittade en annan men för att jag är ledsen och för att hon är ledsen, att jag inte gick vidare. det hela utlöstes av att jag hittade en bild av oss två och var dum nog att råka nämna det för henne, och det var helt utan medvetenhet, jag satt som sagt och sorterade upp saker när den ploppade upp. Hon förklarade att det inte var kärlek jag kände utan en besatthet, vilket jag nu i efterhand faktiskt förnekar, jag hade ju redan acceterat att hon träffat en annan och med ett barns dumhet förlåtit att hon var otrogen (eller vad man kallar det om det än så länge bara var känslor via telefonen).
Frågan är om det kanske som käns värst just nu, att hon faktiskt kryper ner mig till en skalbagges storlek och sedan trampar på mig, påminner mig om att jag är svag som behöver henne, att det är mitt fel att hon är ledsen.
/Konan

Försvarstal

Tro inte att jag för en sekund har glömt bort den lilla serien om hjätrekrossning som jag började på hör för ett tag sedan. Om jag ska försöka göra en upskattning har jag börjat att skriva på detta inlägget runt en 20 gånger utan att få till det. Känns alltid så konstigt och självömkande när jag kommit ett par rader in i inlägget.
Dock kan jag säga att det finns ingen klar och tydlig gräns mellan de båda liven, resan var planerad, dagliga telefonsamtal på flera timmar var ett faktum, även om hon bara ringde för att säga hej och höra min röst, stressad på väg till jobbet eller vice versa. Just nu försöker jag bara förstå hur det kan gå från det, till "Nämen Hej, det här är snobben, han och jag har sex som du kanske ser" på så kort tid.
/Konan

Statement: Verklighet kontra fiction

Smiley påpekade för ett tag sedan att det på inget sätt är positivt att förlora kontakten med det verkliga livet framför ett virtuellt, jag håller fullständigt med om det och det kanske verkar som om jag lever hela mitt liv i den parralella verkligheten där viktproblem är lika främmande som risken att spontanantända är i det dagliga livet.
Jag ser SL som ett sätt att slappa, koppla av och faktiskt chatta och umgås med mina högst verkliga vänner (eftersom jag flytta över halva sverige så blir det lite lurigt med kontakt och umgånget med dessa) och SL löser detta problem på ett utmärkt sätt för oss. Att jag sedan gick och träffade en massa andra människor är någonting osm bara berikat mitt liv genom arbertsmöjligheter och en hel del nyinförskaffad kunskap.
Allt detta till trot´s, värkligheten kicks ass och det är inget snack om vilken värld som har högst upplösning, bäst animationer och det är bara att acceptera, en kram är bättre när man känner värmen och pulsationerna från den andra.
/Konan

Webbtips Pon and Zi

En vän ringde mig strax för läggdags i går och berättade att hans njurar lagt av igen, natten gick åt till att diskutera detta med honom, kom i säng vid 05:10, klockan ringde 06:12, lite trött, Nu sitter jag här på röda korset och väntar åp att ett möte skall dra igång. Tänkte använda denna lilla tidslucka till att tipsa om Pon and Zi, troligtvis det gulligaste man kan hitta på internet, eller nästan iaf.

Pon and Zi
/Konan

Förkyld

Sprängande huvudvärk, snorig näsa och orkeslös som en näbbmus efter ett vasalopp (om nu teoretiskt en näbbmus skulle klara av en vasa).
Historien om Konnys uppgång och fall får fortsätta i morgon.
/Konan

Den där Konny

Konny föddes i somras under ett anfall av total uttråkning, han landade med en smäll i en konstig värld och han såg förjävlig ut, lite som den riktiga fast med skillnaden att för ett par lindendollar gick det att ändra på.
Jag hade ingen aning om vad jag gjorde i den här världen, kände ingen och hade inget mål, ingen som kunde anklaga mig för något och jag trivdes som fisken i vattnet.
Jag lullade runt i ungefär två dagar utan minsta bekymmer eller krav på tillvaron, kollade på hus och andra intresant konstruktioner, kollade på lite kläder till mitt lilla pixliga jag. Så helt plötsligt råkade jag ramla in på en trvlig liten ö med en väderkvarn på och jag kunde see på kartan att det var fullt med folk där, nyfiket går jag fram, håller mig i utkanten av den lilla dammen, ser en kvinna som står och sjunger Karaoke, jag säger ignenting, bara står och lyssnar förundrad över denna livespelning, minns att jag tänkte tanken, Om det finns karaoke måste det finnas de som spelar på riktigt själva... Sagt och gjort, jag började leta och redan nästa natt hittade jag en livespelning, strax innan den skulle börja teleporterade jag mig till ön där platsen för spelningen skulle vara, och jag började leta febrilt, jag gick in i vad som såg ut att vara en liten restaurang och fann den full av mäniskor. Jag har efteråt fått höra att jag såg otroligt vilsen ut när jag efter att ha snurrat ungefär 30 varv runt frågade om detta var rätt plats.
Det plingar till och jag får mitt första personliga meddelande från en vänlig själ dimper in, hon förklarade att jag var rätt och att det bara var att sätta sig ner och invänta spelningen som strax skulle börja, jag tackade för informationen och vi började småprata.
En vecka senare höll hon fortfarande på att hjälpa mig in i den alternativa världens knep och knåp, hon lärde mig hur man smidigast bygger en barstol av bara ett objekt, hur man texturerar en vattenpipa och hur man skriver ett script som öppnar en dörr. Jag träffar alla hennes vänner och börjar så småt kunna kalla dem mina vänner med. Allting är hur trevligt som helst, vi åker skridskor, bergochdalbanor, går på konstutsällningar, lyssnar på livemusik eller bara hönger på någon härligt plats.
En dag var vi ett stort gäng som hängde på en av våra favoritklubbar och bara hade det trevligt som alltid, en kille förklarde sin avsky mot människor som utbytte känslor och tilltalade varandra på ett kärvänligt sätt i denna, för honom, låsas värld. En av tjejerna börjar då berätta att för henne så är det ingen skillnad på känslor man har när man sitter uppkopplad så här, lika lite som det inte skulle kännas något om man pratade med sin pojk/flickvän över msn eller skype.
Jag började länge fundera på hur detta var och vad jag tyckte om det och kom fram till att jag tyckte det var en positiv sak, alla människor är inte trygga i sig själva och om man kan mötas så här så är väl det underbart för dem. Själv hade jag ingen som helst aning om att jag skulle åka på det hårdare än en ren som blir påkörd av ett fullastat X2000 i närheten av pålsboda och upplöses i molekyler.
/Konny Kembla


Note:
Om du undrar med om vart ifrån jag fått alla dessa konstiga ideer och intryck tycker jag att du ska kolla in www.secondlife.com. En mycket trevlig tidsfördrivning där man faktiskt inte bara fular runt utan kan lära sig något vettigt om man vill det.

Den Darwin:ska människan och dess underfundiga försvarsmekanismer

Innan vi börjar, la ni också märke till att man nästan kunde höra hur tangentborden tystnade och webbrowsrarna (böjer man webbroser så?) stängdes ner eller pekades mot annan adress, ja ja, som soccan säger, vill folk inte läsa så får de väl skita it, jag gör det för min egen del iaf.


Historien om Konan:
När jag var 7 år och började ettan hade jag kanske mindre lämpligt min moster som lärare, det betydde att minsta lill a grej som var konstigt i skolan genast spred sig till hemmets trygga vrå. Jag tror ju inte att min moster var så oförsiktigt men för guds skull, de pratade ju och det är klart att det sipprade igenom info som kanske inte borde kommit fram alla gånger, det gjorde bara saker och ting tråkigare.
Efter som jag var ett lite klokt gossebarn så kom jag på att om man hela tiden svarade att alltng var bra iställt för att säga att man tyckte si eller så så blev det mindre följdfrågor, både hemma och i skolan. Samma sak gällde skolarbeten, om man ägnade sig åt att rita vikingabyar istället för svarta kyrkogårdar så brydde sig ingen. Nämen, har du ritat en hund, vad fint. kontra, varför ritar du en man utan huvud? Svårt val.
Iaf, detta funkade på allt, var någon dum emot en så var det lättare att bara låtsas som om det inte bet, pooof så var problemet borta, blev man inte ledsen så det syntes så var det inget kul och gliringarna kom mindre sällan.
När jag började 2:an i gymnasiet träffade jag min första flivkvän, och strax efter utgåengen av 3:an så hade jag gjort slut med min sista flickvän (och förhoppningsvis inte sista för livet, även om det inte är omöjligt). Under tiden som jag var ihopp med henne han jag med massor av saker, bl.a. att flytta in tillsammans med henne och hennes föräldrar, en trave djur och en massa landsbygd med doft av gödselspridare och kreatur.
Efter det så var jag lite restrektiv med vilka jag släpte in innanför min mentala skyddsbarriär. Ett antal år senare blev jag mer eller mindre tvingad av en arbetskompis att följa med och träna judo. Lite mesigt tyckte jag nog allt att det var men jag följde med, och efter att ha sett henne (inte min jobbarkompis utan fröken T som tidigare omnämt´s i bloggen) på mattan insåg jag att jag numera skulle börja träna judo. Tiden gick och för nytillkommna tittare kan jag meddela att T var en tjej som jag skulle gjort vad som helst för. Efter långt tid och mycket ångest beslutade jag mig för att förtälja hur jag kände, jag gjorde upp en stridsplan för hur det skulle funka naturligt utan att jag bara skulle säga det rakt ut, iaf, när jag kom in i hennes lägenhet var hon strålande glad och berättade att hon skaffat pojkvän, kul, men vem var jag att förstöra det. Åren gick, hon gjorde slut med sin pojkvän och jag tänkte att nu har jag min chans, så jag beslutade mig igen, och denna gång när jag kom hem till henne berättade hon att hon skulle flytta till norra norrland och swoosh, där for mitt initiativ. Än idag har jag inte sagt till henne vad jag kände (trots att alla runt omkring troligtvis såg). Åren gick och det tog mig iaf goda 4.5 år innan jag hade kommit över henne så pass att jag kunde gå vidare.

Nästa stop på resan genom mitt liv fram till dags dato görs en kväll då kompisgänget varit ute och vattnat sig kraftigt, tror det var på juldagen tillochmed. Festen är ett faktum och jag gör någonting som jag aldrig gjort förr och inte heller gjort efter det, jag hamnade i ett one-night-stand (ONS). Eftersomjag inte nuddat en mänsklig varelse (nästan ordagrant) på 3 -4 år så var jag givetvis duktigt glad för det inträffade, problemet var att jag inte såg det som ett ONS. PÅ morgonen får jag det tydligt deklarerat för att mig att jag borde förstå att det inte går att vara ihop med mig, det var nästan Cayote ugly warning på mig och särskilt smart var man ju inte heller, kanon, bakis och med krossat hjärta = ännu större skydsbarriär.

Tiden gick och jag flyttade ner till Malmö och här tar historien om S vid, jag tänker inte sammanfatta den då man i stort kan säga att hela bloggen fram till dags dato tar upp henne.
Efter S klargjorde att det då inte kunde vara tal om någonting annat än vänskap beslutade jag mig för att nu får det vara nog, om man önskar sig precis det man har, får man ju precis det man önskar sig. Jag beslutade mig för att inte släppa in någon mer, det har tills strax innan malmöfestivalen i år fungerat utmärkt. Det var nämligen här som herr Konny Kembla gjorde entré in i mitt liv.

En beskrivning av ett dubbelliv

Okej, jag har beslutat mig för att försöka förklara varför jag kravlar omkring på botten igen. Det hela beror givetvis på interaktivitet med andra människor, det är sedan gammalt känns att inte förens man släpper ner garden och tar in en människa i sitt liv riskerar man att bli trampad på, så även denna. Men innan jag föklarar vad som hänt kanske jag ska förklara vem jag är, eller kanske vilka, för jag går under två namn, två olika utseenden och två väldigt olika världar, ändå är det en uppsättning känslor, en uppsättning värderingar och en själ.
Så dels har vi Konan:
En man på 26 år som studerar till sjuksjöterska, jobbar som frivillig i Röda Korset och saknar all for av socialt liv. Inte helt sant men bra nära. Alla vill vara min kompis, ingen vill komma närmre.
Sen har vi också Konny:
En ung man som tjänar pengar till sitt dagliga bröd genom att göra konserter ett par gånger i veckan, har en firma som tillvärkar scener och ljussystem för liveshower.

Jepp, redan skumt, jag vet, och värre kommer det bli.

(EDIT: Bilden verkar inte visas förens man öppnar den stora upplagan med ett klick)

Ett märkligt sammanträffande eller en sammankopplad händelse?

Det var ju lite typiskt att jag strax efter 1 i nättras gjorde mitt första blogginlägg på länge och sedan bara några timmar senare fick mitt hjärta krossat värre än när T bajsade på mig (och det tog ju bara en sissådär 4 -5 år att komma över).
Jag överväger att förklara med här men, och det är ett par stora men här, jag vet inte om det är det rätta.
För det första skulle det kräva inlägg året ut för att förklara allt som hänt fram till dags dato för att ni inte skulle tycka at jag var fruktansvärt knäpp och inte så lite nördig, sen är jag inte heller säker på att det skulle göra någon itnresserad. Iochförsig så har ju min tomma blogg inte varit så intresant heller.
Det är iaf ett stort steg att ta att börja förklara, en lång lingrig väg genom glädje missär och förkrossan väntar, eller så gör jag som vanligt, stoppar allting längre ner i halsen, jobbar på och om någon frågar hur det är svarar jag käckt att det inte kunde vara bättre, det är så enkelt.
/Konan

En lång väntan är över....

För första gången för denna säsong har kvicksilvret krupit under nollan och nederbörd har i frunsen form fallit mot den leriga marken, jepp, vintern har åter kommit till skåne.
Jag änskar innerligt att jag kunde säga att massor hänt sen sist och mitt liv varit allt för bra för att blogga om men det skulle bara vara att ljuga för er. Det är inte så att jag direkt haft ett dåligt liv, bara det att det inte hänt så mycket. Det största som hänt är väl att jag blivit utmanad av Vild-Hallon att skriva 10 positiva saker om mig själv, dock får det vänta till en dag då solen skiner.
Det blir ara en kortis idag, men jag ska försöka fylla dessa tomma sidor med någonting läsvärt, kanske lite bilder, kanske kanske kommer jag tillochmed att öppna upp lite mer av mig själv, våga utelämna mig lite mer men vem vet. Jag måste dock säga att jag är lite positivt överaskad över det antal förfrågningar jag fått om min närvaro.
Och samtidigt som vintern trycker ner min själ så känns det bra att vara tillbaka.
/Konan